Vad spelar stora tankar för roll i en liten persons liv som mitt, vad har mina ord för kontext? Vi studerar historien och hoppas att vi blir en del utav den. Jag hoppas att kunna vara med där det händer och ge världen en liten del utav mig. Men även hur storslagna idéer jag kommer ha kommer någon att lyssna. Jag undrar ofta vad det är som driver människor och mig själv. Ledsamt måste jag nog erkänna att jag är driven utav en normaliserings kraft, just nu gör jag det som alla andra funderar på att göra. Jag driver inte min egen dröm utan jag bara utför det som är normalt. Denna kunskap sårar mig själv och jag önskar att jag aldrig kommit till insikt om mig själv. För hade det inte varit bättre att leva kvar i tron att det var min egen kraft som drev mig. Kanske kommer jag aldrig kunna bli någon fullständig egoist, utan jag kommer leva i strömmen och följa forsen till det att den slutar forsa. Kanske är det så att vi måste följa med strömmen men risken är att när man kommer ned för forsen och hamnar i den stora sjön delar vi då alla samma åsikt?

Kommer mina små minnes antändningar se lika ut som dina? för jag lever inte i någon illusion av att vi människor är olika. Jag tror snarare att vi är helt lika varandra det är bara våran uppväxt och erfarenheter som gör att vi handlar olika. Denna syn skapar ett massivt kollektivt tänkande och frågan kommer upp varför tänker du inte som jag om vi ändå är lika varandra och om vi är lika varandra varför blir då vissa människor högre värderade än andra. För hur mycket människor än pratar om demokrati och allas lika värde måste vi erkänna att det det finns dem människor i vårat samhälle som vi alla värderar högre.  Dem politiskt engagerade värderar sina egna partister högre och plötsligt förvandlas allas lika värde till en hierarki utav prioriteringar. Kanske är det det livet går ut på hur vi prioriterar det.

Jag tror att okunskapen om det hierarkiska systemet som genomsyrar världen kommer kunna bli dagens samhälles egen undergång. För vi lossas att det inte existerar i ord utav vi vet att det finns där under ytan. Men på samma sätt önskar jag själv att jag har kommit fram till något storslaget troligen är det bara min egen naiva syn som ger mig en subjektiv bild som passar in i hur jag vill se värden just nu. På väg på kollaps, kanske som jag själv är på väg emot en kollaps för att sedan resa sig upp och börja om.

Trött på gammal vardag, trött på att planera. Ibland känns det som att fokus borde ligga någon annanstans. Istället för att ställa frorna borde man försöka lösa svaren. Men just nu känns allt så meningslöst, som en droppe bläck på ett vitt papper. Det är som bruset man hör när man pratar i telefon, som namnet på en kändis som varit med i förmånga filmer så man inte minns vilken man mins den ifrån. Hur jag än vänder och vrider på frågorna blir syftet aldrig annorlunda, svaret blir som skräddarsytt. Jag är fångad i min egen fiktion och kommer inte ur den..

Men vem har rätt att tycka någonting, vem har rätten att säga att dem har rätt. Det är som att jag skulle skriva hopp ett häfte om lösningen på svälten i världen. Det är ingen som skulle ta den åsikten på allvar. Men om vi tar någonting mer diffust som politik, hur många utav våra politiker håller koll på vad dem bestämmer om? Men ändå anser dem sig ha rätten att tycka till om min vardag. Jag har själv tyckt om att diskutera, men sedan kommit till slutsatsen att det inte finns någon mening i diskussionen eftersom ingen har erfarenhet om vad dem diskuterar. Vi har bara läst en bok och skapat oss en uppfattning och därigenom förändrar vi andra människors vardag utan någon som helst erfarenhet om vad som faktiskt gäller.

Jag skulle säga att det finns en fara i det, att vi faktiskt inte upplever saker utan bara lever på antaganden. Vi för en diskussion som redan är död för längesedan eftersom det inte finns någon som kan hålla den vid liv. I ena änden står det en grupp idealister som kämpar för en utopi och i andra änden står det en grupp som förverkligar sin dröm. I mitten utav det hela står det en grupp människor med gapande munnar som inte förstår vad som händer. Ingenting är gratis, allting har ett pris. Man måste ge bort en del utav kakan för att få ett glas saft. Men detta är ingenting som någon bryr sig om. För så länge det finns saft och bullar spelar det ingen roll vad dem innehåller, ju fler desto bättre.

Men vad har jag för rätt att klaga, jag säger mina fraser rabblar dem för mig själv och sedan skapar mig min egen sanning utav det jag har kokat ihop. Men hopplösheten framstår när det finns ett ointresse för sin egen vardag, när man inte kan slå ihop två saker för att skapa en sanning utan måste snarare försöka hitta en förkortad version. Det finns inga genvägar till sanningar eller kunskap. För att dialogen ska få ett värde, krävs både erfarenheter och kunskaper. Men för tillfället finns det bara idealister som strider mot varandra. Än så länge ser det ut som att en sida har ett övertag, men kanske kommer ett uppvaknande angående vardagen och vi faktiskt får se en levande debatt. Men än så länge hålls debatten innanför låsta dörrar, för att ingen vill höra den,  kunskapen finns inte där.