fråga

Hur mycket jag än försöker hamnar alltid mina tankar på tid. Hur lång tid kommer det att ta och göra det här, hur mycket tid har jag kvar efteråt. Hur mycket tid jag än försöker logistera känns det som att den bara rinner iväg. Jag försöker räkna ut hur många timmar jag behöver lägga ned på att sova, hur jag ska kunna maximera vaken tid. En besatthet som gör mig själv galen, måste försöka sluta, måste göra någonting nytt eller annorlunda. Just nu faller jag bara i gammalt mönster och repeterar mig själv.

Trött på gammal vardag, trött på att planera. Ibland känns det som att fokus borde ligga någon annanstans. Istället för att ställa frorna borde man försöka lösa svaren. Men just nu känns allt så meningslöst, som en droppe bläck på ett vitt papper. Det är som bruset man hör när man pratar i telefon, som namnet på en kändis som varit med i förmånga filmer så man inte minns vilken man mins den ifrån. Hur jag än vänder och vrider på frågorna blir syftet aldrig annorlunda, svaret blir som skräddarsytt. Jag är fångad i min egen fiktion och kommer inte ur den..

Hårda

Jag har alltid avundats det där lite hårda, att alltid veta vad som är på gång. Vara den som faktiskt trycker på knapparna och den som beordrar någon att göra det. Det finns dem som kommer lyckas glida igenom livet utan att jobba natt. Det finns dem som alltid har pengar till att stanna fler dagar än alla andra. Ibland känns det ensamt och hopplöst när man står vid sidan av och inte kan göra någonting för att förändra sin egen vardag.Tiden bara flyter förbi och man känner sig mer och mer isolerad där man är. Hur många puzzel man än lägger kommer man inte närmare lösningen.

Jag skulle vilja undra om vi ser livet olika men jag vet att det är ett faktum. Det finns många dumma frågor jag skulle vilja ställa som jag redan kan svaren på. Ändå fördummar man sig själv och ställer dem. Jag skulle i vissa lägen vilja räcka ut en hand och be om hjälp men oftast finns det ingen som kan ta min hand och dra upp mig igen.

Troligen kommer vi dränkas av män i gråa kostymer som lever livet på oss som producerar. Jag skulle vilja säga att jag är oberoende men det är jag inte. Jag är lika beroende utav detta system som alla andra. Väntandes på att telefonen ska ringa och man kan svara. Väntandes i kö för att få ett besked som man kunde ha fått för länge sedan nu. Men nu är livet så och det komme ratt fortsätta vara på samma sätt.

kapitel 2

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om allt som händer just nu. Men ju mer ord jag skriver ned ju mer otydligt blir budskapet. Alla frågar vi varandra hur vi mår och hur allting går, alltid ger vi samma svar. Bara sådär så att alla kan gå vidare och veta att man försökt bry sig. Jag skulle vilja vara naiv och påstå saker, kanske citera någon bok eller varför inte komma på ett eget ord.

Men allt blir enbart en röra och mitt anteckningsblock för blir blankt. Ibland känner jag att man borde skriva en bok om hur det är att lämna något gammat och börja på något nytt. Jag skulle vilja skriva till dem som aldrig förstod, en bok till alla dem som sakta kommer rinna bort. Även ifall stunden tidsbestämd från början känns den alltid orättvis i slutet och man skulle vilja börja om från början. Kanske är det såhär vi kommer att leva som kapitel i en bok där det bara är att vända blad och komma till en ny händelse.

Om man kunde göra om historien innan den kommer till tryck lägga in en ytligare fundering. Målet att få den längsta Wikipedia sidan om sig själv. Ett märke i historien, en spricka i muren. För nu börjar jag kapitel 2 utav mitt liv..

Strand

idag tänkte på en gammal film, inte för att jag minns vad den heter. Inte för att handlingen var det viktiga. Inte för att jag vet vem som spelade rollerna. Utan jag bara mindes en scen som spelades upp i mitt huvud, om och om igen. Runt och runt snurrade samma scen som jag hade svårt placera. Kanske är det bara jag som har hittat på filmen i mitt huvud eftersom jag varken kan beskriva handlingen eller vad som händer eller så är det bara så att grejer som hände förlägne sedan tynar bort och blir bleka minnen. Likt ett gammalt foto på en klubblokal där ingen minns längre vem som är på kortet känner jag mig idag.

Samtidigt som jag vill dela med mig utav min känsla känner jag mig enbart absurd och tankelös. Känslan kanske inte är lika viktig så som konversationen eller är det tvärt om att känslan bygger upp och skapar konversationen. Men idag är havet belamrat utav stilke och ingen kommer komma ur den tjocka dimbanken som sträcker sig från strand till strand.

—

—

Hjärtat dunkar, lungorna fylls med luft. Kroppen värker och världen står som i en dimma. Kroppen får lida för vad hjärnan hittar på, dem varma ångorna stör inte hjärnans tankegångar och febern snurra vidare. Med matta fingrar försöker jag slutföra min rapport, skriva ett brev och skapa. För även ifall kroppen säger emot så är det hjärnan som bestämmer. Bara lite till, lite till och sedan är vi klara tänker jag och snyter mig engång till. Kanske blir det bättre imorgon.

Men idag dunkar hjärtat rytmiskt, fyller rummet utav impulser. Trötta ögon försöker skapa sig en framtid och snart är vi framme vi dörren som kommer att förändra. Idag, dålig dag men det kunde ha gått sämre. Jag lutar min tillbaka och försöker summera någon annans tanke och sluter mig kring mig själv och förändrar idén till något som passar mig själv bättre.

Six Days, Six Nights

Produktionen ligger nere, raderna blir inte fyllda med ord. Det blir enbart korta fraser som vägrar att passa ihop. Som när någon har blandat oboj med vatten. Det kan se okay ut, men innehållet är inte vad man förväntar sig. Som en gammal telefon man förväntar sig att den är trasig när det inte ringer någon och man kan alltid skylla på dåliga batterier när man inte vill prata. Kanske gör vi ursäkten till oss själva. Vi hittar på massor med ursäkter bara för att slippa göra saker, vi vill inte binda upp oss på saker som kommer hålla oss kvar. Vi försöker lura oss själva att tro att vi gör rätt val, kanske gör vi det också ibland. Men vi gör kanske inte det.

Det är nog aldrig någon som kommer och straffar oss när vi har gjort fel, utan vi flyter vidare och begår samma misstag om och om igen. Tillfällena blir fler och fler anledningarna är dem samma. Därför lovar jag att jag ska lyssna på Six Days, Six Nights med Michael Nyman två gånger om dygnet en på dagen och en på natten i sex dagar och hoppas på att jag har förbättrat mig någon gång.

Konsumtion

Kommersialism, den förföljer och försöker ta över och lyckas ganska bra. Den finns där över allt utan att man har möjlighet att plocka bort den. Man kan plocka ned reklamen men den är tillbaka imorgon. Jag blir matad med reklam när jag går igenom den annars ganska tomma staden. Jag får ett flygblad stoppat i min hand, jag som inte ville ha något. För varje gång ni lyckas med att smuggla in kommersialismen i min värld desto sämre blir det för mig.

Tanken har jagat mig sedan dess att jag ville skapa en mötesplats där icke kommersiella krafter kunde mötas. Men troligen är det redan gjort och jag har inte hittat dit. Vi hänger alla på olika platser. För det mesta blir vi ensamma kvar och stirrar ut över vita väggar och blint hoppas på att morgon dagen ska bli bättre. Men för varje dag som går blir orden tyngre och tyngre. Det blir svårare att hitta formuleringar som passar och jag vill bara bort. Bort till vad, det är som att det inte finns någon yttre värld längre utan allt har förvandlats till en kub.

dag3

Vad gör jag här, varför finns inte det jag letar efter här utan någon annanstans. Jag känner mig lurad utav morgontidningen, jag måste börja läsa lokaltidningen. För vad är det för stor mening att läsa om revolution och teori i en del utav landet där axelryckningen har hundraårig tradition?

Vad är det för mening om att läsa om stor filmer från Canne när dem ändå filtreras bort genom biografens hollywood filter. Men kanske har jag tur, den kanske kommer på video om ett tag. Kanske kan jag finna filmen i en video butik om ett halv år eller två. Men troligast kommer jag hinna glömma bort vad det var jag letade efter.

För på samma sätt som man sällan finner det man letar efter, glömmer man oftast bort att man överhuvud taget började leta. Som på den tiden jag fortfarande trodde på samhällsomvandling, det känns långt borta. Som att vi glömmer bort bitar utav oss själva och skapar nya identiteter. Vi skaffar nya vänner där våra nya identiteter passar in och vi vänder på pusslet och börjar om..

Arg

Jag tänker tillbaka på alla gånger som jag är arg och förbannad. Det blir allt mer sällan, jag har börjat smälta in och acceptera att det inte alltid är bra. Det är inte alltid som man har rätt och samtidigt förvandlas jag till en pacifist. Oförmögen att ta konflikt och leva ut mitt liv, utan jag ska ta del utav vad någon annan tycker och tänker. Jag tänker bli arg, men ändå sitter jag kvar och oförstående tittar på. Det är som att någon stjäl mig på tankar och känslor, det blir bara tomt. Ett vakuum att vandra i.

Vart finns den alternativa kulturen, vad finns bortom kommersialismens plåster? Kanske finns det fortfarande oexploaterade områden att utforska, platser som inte blivit påverkade utav global finans och klimat kris. Kanske finns bara den platsen i mitt huvud där det är sommar och vinter på samma gång. Men kanske är det så enkelt att det är vi som måste se till att det blir ett paradis. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och säga att allt är fel, troligen behöver vi slå tillbaka för att uppnå det man vill.

Jag kanske är trött idag och låter mig påverkas, men en dag kommer även jag vakna upp ur mitt slummer.

kultur

Blankt papper som måste fyllas med ord. Tankar som måste bli utryckbara med ord. Inget ska gå åt spillo utan allt måste sparas. När jag ser en bra film vill jag att den aldrig ska ta slut, jag vill bara kunna sitta där och kolla på en bra film. Jag blir alltid lika ledsen när en bra författare dör, då kommer den inte producera flera böcker. Eller när ett bra band splittras och man undrar varför dem inte kan hålla sams och producera mera musik.

Kanske är det inte kulturen jag är ute efter utan konsumtionen utav den. För att skapa behövs det en tanke och en idé. Något som jag som konsument har svårt att förstå. På samma sätt som jag har svårt att förstå hur man kunde skriva böcker innan skrivmaskinen. Kanske är min värld trång synt och liten. Jag är enbart ute efter media konsumtion och inte efter att tänka efter och känna vad som är bra och dåligt.