Hierarki

Jag brukar alltid tycka att alla tankar är viktiga och värda att skriva ned. Små noteringar som hamnar på hög så man sedan kan sortera dem och kategorisera. För att gå tillbaka och skriva om dem så att dem passar in i det tillstånd jag är i för stunden. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att uttrycka sig för stunden. Men jag börjar tvivla, man skriver bara ned dem tankar som passar i sammanhanget för att sedan skriva om dem så att allt handlar om samma sak. På samma sätt som när jag försöker fotografera, försöker jag alltid skapa en bild utav det dystra nästintill gotiska. Mörka bilder, på kanten till svartvitt.  Det magnifika och storslagna kan man gömma sig bakom och hoppas på att det reflekteras så att man sedan själv kan ta del utav det.

Vad spelar stora tankar för roll i en liten persons liv som mitt, vad har mina ord för kontext? Vi studerar historien och hoppas att vi blir en del utav den. Jag hoppas att kunna vara med där det händer och ge världen en liten del utav mig. Men även hur storslagna idéer jag kommer ha kommer någon att lyssna. Jag undrar ofta vad det är som driver människor och mig själv. Ledsamt måste jag nog erkänna att jag är driven utav en normaliserings kraft, just nu gör jag det som alla andra funderar på att göra. Jag driver inte min egen dröm utan jag bara utför det som är normalt. Denna kunskap sårar mig själv och jag önskar att jag aldrig kommit till insikt om mig själv. För hade det inte varit bättre att leva kvar i tron att det var min egen kraft som drev mig. Kanske kommer jag aldrig kunna bli någon fullständig egoist, utan jag kommer leva i strömmen och följa forsen till det att den slutar forsa. Kanske är det så att vi måste följa med strömmen men risken är att när man kommer ned för forsen och hamnar i den stora sjön delar vi då alla samma åsikt?

Kommer mina små minnes antändningar se lika ut som dina? för jag lever inte i någon illusion av att vi människor är olika. Jag tror snarare att vi är helt lika varandra det är bara våran uppväxt och erfarenheter som gör att vi handlar olika. Denna syn skapar ett massivt kollektivt tänkande och frågan kommer upp varför tänker du inte som jag om vi ändå är lika varandra och om vi är lika varandra varför blir då vissa människor högre värderade än andra. För hur mycket människor än pratar om demokrati och allas lika värde måste vi erkänna att det det finns dem människor i vårat samhälle som vi alla värderar högre.  Dem politiskt engagerade värderar sina egna partister högre och plötsligt förvandlas allas lika värde till en hierarki utav prioriteringar. Kanske är det det livet går ut på hur vi prioriterar det.

Jag tror att okunskapen om det hierarkiska systemet som genomsyrar världen kommer kunna bli dagens samhälles egen undergång. För vi lossas att det inte existerar i ord utav vi vet att det finns där under ytan. Men på samma sätt önskar jag själv att jag har kommit fram till något storslaget troligen är det bara min egen naiva syn som ger mig en subjektiv bild som passar in i hur jag vill se värden just nu. På väg på kollaps, kanske som jag själv är på väg emot en kollaps för att sedan resa sig upp och börja om.

 

Bestämma

Jag skulle vilja skriva någonting utav betydelse, kanske en historia från mitt liv. Försöka förklara för någon annan varför jag är som jag är. För jag är som jag är inte bara för att någon annan är som dem är utan för att jag har dragit slutsatser. Jag har funderat mycket kring vem som kan döma någon annan. Vem har rätten att säga att någonting är rätt eller fel och där av sätta sig över någon och bestämma ett straff. Det är den som gör felet som får straffet inte dem som kanske från första början är upphovsmakaren till felet. Jag tror att vi alldeles för sällan kollar tillbaka till källan när någonting går fel, utan vi stirrar oss blinda på problemet.

Men vem har rätt att tycka någonting, vem har rätten att säga att dem har rätt. Det är som att jag skulle skriva hopp ett häfte om lösningen på svälten i världen. Det är ingen som skulle ta den åsikten på allvar. Men om vi tar någonting mer diffust som politik, hur många utav våra politiker håller koll på vad dem bestämmer om? Men ändå anser dem sig ha rätten att tycka till om min vardag. Jag har själv tyckt om att diskutera, men sedan kommit till slutsatsen att det inte finns någon mening i diskussionen eftersom ingen har erfarenhet om vad dem diskuterar. Vi har bara läst en bok och skapat oss en uppfattning och därigenom förändrar vi andra människors vardag utan någon som helst erfarenhet om vad som faktiskt gäller.

Jag skulle säga att det finns en fara i det, att vi faktiskt inte upplever saker utan bara lever på antaganden. Vi för en diskussion som redan är död för längesedan eftersom det inte finns någon som kan hålla den vid liv. I ena änden står det en grupp idealister som kämpar för en utopi och i andra änden står det en grupp som förverkligar sin dröm. I mitten utav det hela står det en grupp människor med gapande munnar som inte förstår vad som händer. Ingenting är gratis, allting har ett pris. Man måste ge bort en del utav kakan för att få ett glas saft. Men detta är ingenting som någon bryr sig om. För så länge det finns saft och bullar spelar det ingen roll vad dem innehåller, ju fler desto bättre.

Men vad har jag för rätt att klaga, jag säger mina fraser rabblar dem för mig själv och sedan skapar mig min egen sanning utav det jag har kokat ihop. Men hopplösheten framstår när det finns ett ointresse för sin egen vardag, när man inte kan slå ihop två saker för att skapa en sanning utan måste snarare försöka hitta en förkortad version. Det finns inga genvägar till sanningar eller kunskap. För att dialogen ska få ett värde, krävs både erfarenheter och kunskaper. Men för tillfället finns det bara idealister som strider mot varandra. Än så länge ser det ut som att en sida har ett övertag, men kanske kommer ett uppvaknande angående vardagen och vi faktiskt får se en levande debatt. Men än så länge hålls debatten innanför låsta dörrar, för att ingen vill höra den,  kunskapen finns inte där.

Tid

Vem vet varför vissa dagar och nätter bara flyter iväg utan att spela någon större roll. Tiden bara flyter förbi utan att få någon större mening eller betydelse.  Lika segt flytandes som tvål på ett grått handfat och vi hamrar och hamrar oss igenom tiden. Förtvivlat skapa märken så att någon ska minnas oss efteråt. Fotograferar och skriver medelanden. Några lyckas men då kommer man sällan ihåg vem personen var utan bara meddelandet. Allt i en självdestruktiv spiral snurrar vi runt i tid och rum.

Jag önskar ibland att jag kunde bryta mig ur tidens trappa och slippa återskapa något som redan är skapat innan mig. Men troligen är detta omöjligt och vi får ta våran roll i historiens hjul. Vi ska se till att det snurrar ett varv till innan det slutligen kanske stannar upp och historien stannar upp för att kunna återberättas ytliggare engång.

Cut-up

Jag känner mig ibland begränsad utav mig själv. Gör jag verkligen mitt bästa jämt, det känns ibland som att jag enbart har en roll som ska uppfyllas. Sedan när jag har uppfyllt mina krav försvinner jag ut i natten. Vi gör om och redigerar och våran dag blir som en cut-up novell. En ständig undran utav vad händer sen. När blir amatör filosofen bra, när blir dem misstolkade symbolerna sanna.

Hundar

Samtidigt som våren frodas och finans krisen stoppar öppnas det hund kaféer. Din hund kan gå på Yoga eller varför inte healing? Vad är det som händer med denna sönder avlade djur art? har vi nu till skivigt hundar mänskliga förmågor?

Jag kom och tänka på min grannes hund, den satt alltid framför huset. Lugnt och stilla förde aldrig något väsen för sig. Den gjorde lite som den själv kände för, kunde lugnt lunka om kring kring huset eller gå ned till sjön och dricka vatten. Den hunden gick aldrig på något spa eller massage.

För mig är det underligt hur vi tar hand om hundar, vi kär upp dem klipper dem och jag tänker tillbaka på hur hunden tidigare använts. Tidigare var huden ett verktyg som del tog arbetsrutiner. Doktor kosmos sjunger om hur människor skaffar hund för att dämpa sin tränings ångest och jag är bered att hålla med. Människor skaffar hundar för att fylla ut sin vardag och dämpa sin vardags ångest.

Men hundar är inte människor, på samma sätt som en riktig konversation kan inte ske på msn.  Kanske har hundens roll förändrats från arbetsverktyg till socialt verktyg. Vi kan använda oss utav hunden för att träffa lik sinnade människor. Själv ställer jag mig skeptisk till en sådan utveckling.

Internet

Jag har länge funderat på vad internet verkligen är för något. Några skulle säga samman länkade datorer, en förenklad och ganska falsk version. För internet är så mycket mer än bara sammanlänkade datorer och massor med ettor och nollor. Jag satt på en föreläsning om meningen med livet, den natur vetenskapliga meningen med livet. Då pratade föreläsaren om att det fanns sju dimensioner i världen. Jag börjar fundera på internet är det inte så att vi har skapat en ny värld, kanske en icke existerande värld, men en parallell värld.

Det är lustigt hur vi betalar för saker i denna icke existerande värld. Vi blickar in genom den genom en glasruta, lika som att sitta i en inglasad balkong och titta ut på en sommar äng. Enda skillnaden är att vi kan passivt delta i det vi ser på skärmen men på ängen kan vi enbart beskåda.

Men samtidigt känns det lustigt att man kan bli dömd för brott i denna icke existerande värld. Man kan bli inburad för ett brott som inte går att ta eller känna på.  Man kan tjäna pengar på att rita rum som ingen kommer kunna besöka. Det hela känns lustigt när man tänker på det, vad har denna lilla parallella värld för något med våran värld att göra.

Vi skriver hastiga medellanden till folk vi tror oss känna, vi försker byta kultur vi pratar om film och etik. Vi umgås med varandra genom att sitta så långt ifrån varandra. Vi gråter skrattar åt varandra och ändå sitter vi inte bredvid varandra. Ibland känns denna värld främmande och långt borta, är internet riktigt sant. Händer det på skärmen verkligen på rickigt och inte bara i mitt huvud?

Film

Kanske måste jag ändra uppfattning om hur kulturen speglar samhället. Såg min första bankkrisen film, med dem elaka företagen i spetsen. Nu är det inte maffian, inte staten utan förtagen som är skurken. Människor som drivs utav girighet som begår brott. Kanske kunde man se det som en moralisk debatt och undra vart det kommer leda till.

Kommer den anmäla uppfattningen om företag förändras, kommer synen kommersialismen förändras. Knappast att filmindustrin låta det hela segla iväg så långt. Själva filmindustrin är själv kapitalistisk och kommer väntar på att vinden ska vända. Om företagen idag får liten spark så tror jag att snart kommer vi få se filmer om amerikanska entreprenörer som gav allt för att rädda människors liv.

Men det får nog dröja till krisen har vänt, allt för att det ska gå att anpassa kulturen och på så sätt människorna. Om vi inte köper kulturen så blir det flopp och ger utrymme för en alternativ kultur scen.

Jag oroar mig ibland när jag ser på reklam, jag känner igen reklamerna och kan sångerna. Jag känner mig påverkad som konsument och valet i matbutiken känns inte längre fritt och än mer förvånad blir man när folk saknar kunskap av vad dem köper och stoppar i sig. Jag tror inte att vi lever i en fri värld alltid idag. Vi blir tvångs matade fulla med propaganda som vi inte känner till.

Antecknigar

Tänkt dig ett papper, ett vanligt vitt papper. På ena sidan är blank lite färg rester ifrån någon mapp det har legat och nött emot. På den andra sidan finner man en kryptisk text. Detta papper skiljer sig ingenting ifrån dem andra papperna i bunden. Bara vita vanliga papper, staplade sorterade helt utan ordning för blotta ögat. Skulle någon märka ifall det fattades ett papper, skulle innehållet förändras när innebörden blir dem samma. Om innehållet är det samma ifall ett papper fattades, vad skulle hända ifall det försvann fler papper. Snart är bunden helt urholkad och det består enbart utav blanka papper.

Kanske har det kryptiska, oförutsägbara ett syfte och en vilja. Det går inte bara att ta bort något som man inte för står utan att man mister själva innehållet. Kanske är det det vi inte förstår som är det vi reflekterar. Så länge som vi har total kontroll över våran egen vardag kommer det inte ske någon större förändring utan vi är i behov utav okontrollerade system för att förändra våran vardag. Pappret idag enbart en symbol för något större, något som inte går att beskriva. Utan blir bara symboler på ett tomt papper som försvinner med tiden.

Yttrevärlden

Jag skulle tro att det är smärtan som håller oss igång, det är den som driver oss vidare emot nya mål. Den håller oss medveten om att verkligheten finns där, när asfalten närmar sig med högfart känns illusionen långbortta. Hjärtat bultar och kroppen skriker efter hjälp, då ligger jag där på gatan med skrubbsår. Adrenalinet pumpas ut och jag känner mig stark, aldrig igen nu måste jag skaffa en skydd. Kanske behöver vi skydda oss ibland från den yttre världen.

Vi måste stänga in oss själva för att komma till personliga slutsatser, som i det Cubanska parlamentet där det inte pågår någon debatt för att alla ska fatta sina egna beslut.

Tv

Jag skräms, vad är det som förutspås? I stället för att vi går ut och möter människor i kristider så stänger vi in oss framför tv. Drömmer oss bort istället för att lösa krisen gemensamt. Vi kommer sluta upp som USA ifall det får fortsätta, vi behöver istället öppna upp människors vardag. Det fungerar inte att stänga in sig när det blir svårt. Stora delar utav vuxen världen träffar sällan andra vuxna på ledig tid, utan hamnar framför tv.

Kommer jag bli lika när jag växer upp och skaffar familj? Kommer jag sluta bry mig om den yttre världen. Enbart gå på krogen på personalfester? Det låter som en mörk framtid faktiskt, inget som jag vill sträva efter. Jag tror inte att samhället mår bra när dess invånare inte kommer ut på gatorna och träffar nya människor.

Samtidigt stängs det fria utrymmet för unga ned mer och mer. Det är inte många perioder utav mitt liv som jag har hängt på en ungdomsgård. När jag sedan har gjort det har det varigt mycket personlighet utvecklande och önskar att fler hade varigt med och hängt där. Risken blir att skolan blir det ända sociala fönster till yttervärlden som unga får. När sedan privatskolor öppnas blir samhället segregerat, ungdomar träffas inte normalt längre utan dem har varsin del utav staden och möter inte varandra annat än på en fotbollsplan.

Jag skräms över utvecklingen och kommer kämpa för att vi ska åter ta gatorna igen.