Det tunga kompakta tycker på, skapar ett vakuum. Det skapar ett mörker som jag inte kan förstå. Jag sitter och lyssnar på tystnaden och letar mönster i mörkret. Stjärnorna har ledsnat på att lysa upp min värld. Enbart månen finns kvar, den och jag förblir stirrandes på varandra. Tills jag till sist nickar och vi går åt olika håll. Jag önskar att jag skulle kunna säga hejdå, jag skulle önska att vi hade en konversation. Men varje dag samma sak, blickar som försöker förmedla ord. Det blir tyst, och vi kommer ingen stans. Jag måste försöka förstå,