fråga

Hur mycket jag än försöker hamnar alltid mina tankar på tid. Hur lång tid kommer det att ta och göra det här, hur mycket tid har jag kvar efteråt. Hur mycket tid jag än försöker logistera känns det som att den bara rinner iväg. Jag försöker räkna ut hur många timmar jag behöver lägga ned på att sova, hur jag ska kunna maximera vaken tid. En besatthet som gör mig själv galen, måste försöka sluta, måste göra någonting nytt eller annorlunda. Just nu faller jag bara i gammalt mönster och repeterar mig själv.

Trött på gammal vardag, trött på att planera. Ibland känns det som att fokus borde ligga någon annanstans. Istället för att ställa frorna borde man försöka lösa svaren. Men just nu känns allt så meningslöst, som en droppe bläck på ett vitt papper. Det är som bruset man hör när man pratar i telefon, som namnet på en kändis som varit med i förmånga filmer så man inte minns vilken man mins den ifrån. Hur jag än vänder och vrider på frågorna blir syftet aldrig annorlunda, svaret blir som skräddarsytt. Jag är fångad i min egen fiktion och kommer inte ur den..

Bestämma

Jag skulle vilja skriva någonting utav betydelse, kanske en historia från mitt liv. Försöka förklara för någon annan varför jag är som jag är. För jag är som jag är inte bara för att någon annan är som dem är utan för att jag har dragit slutsatser. Jag har funderat mycket kring vem som kan döma någon annan. Vem har rätten att säga att någonting är rätt eller fel och där av sätta sig över någon och bestämma ett straff. Det är den som gör felet som får straffet inte dem som kanske från första början är upphovsmakaren till felet. Jag tror att vi alldeles för sällan kollar tillbaka till källan när någonting går fel, utan vi stirrar oss blinda på problemet.

Men vem har rätt att tycka någonting, vem har rätten att säga att dem har rätt. Det är som att jag skulle skriva hopp ett häfte om lösningen på svälten i världen. Det är ingen som skulle ta den åsikten på allvar. Men om vi tar någonting mer diffust som politik, hur många utav våra politiker håller koll på vad dem bestämmer om? Men ändå anser dem sig ha rätten att tycka till om min vardag. Jag har själv tyckt om att diskutera, men sedan kommit till slutsatsen att det inte finns någon mening i diskussionen eftersom ingen har erfarenhet om vad dem diskuterar. Vi har bara läst en bok och skapat oss en uppfattning och därigenom förändrar vi andra människors vardag utan någon som helst erfarenhet om vad som faktiskt gäller.

Jag skulle säga att det finns en fara i det, att vi faktiskt inte upplever saker utan bara lever på antaganden. Vi för en diskussion som redan är död för längesedan eftersom det inte finns någon som kan hålla den vid liv. I ena änden står det en grupp idealister som kämpar för en utopi och i andra änden står det en grupp som förverkligar sin dröm. I mitten utav det hela står det en grupp människor med gapande munnar som inte förstår vad som händer. Ingenting är gratis, allting har ett pris. Man måste ge bort en del utav kakan för att få ett glas saft. Men detta är ingenting som någon bryr sig om. För så länge det finns saft och bullar spelar det ingen roll vad dem innehåller, ju fler desto bättre.

Men vad har jag för rätt att klaga, jag säger mina fraser rabblar dem för mig själv och sedan skapar mig min egen sanning utav det jag har kokat ihop. Men hopplösheten framstår när det finns ett ointresse för sin egen vardag, när man inte kan slå ihop två saker för att skapa en sanning utan måste snarare försöka hitta en förkortad version. Det finns inga genvägar till sanningar eller kunskap. För att dialogen ska få ett värde, krävs både erfarenheter och kunskaper. Men för tillfället finns det bara idealister som strider mot varandra. Än så länge ser det ut som att en sida har ett övertag, men kanske kommer ett uppvaknande angående vardagen och vi faktiskt får se en levande debatt. Men än så länge hålls debatten innanför låsta dörrar, för att ingen vill höra den,  kunskapen finns inte där.

Borde

Jag borde hinna skriva ett inlägg, borde hinna göra mat. Tiden som är knapp mellan måsten och vad man gör.. Ibland hamnar saker bara i fel ordning och man får sortera om och börja om från början. Ta första biten och lägga om den, som himmelen på ett 1000bitars pussel. När man börjar närma sig slutet och inser att något är fel är det lika bra att bara börja om från början. Skapa en ny bild istället för att försöka göra om den som redan är. Men nu finns inte tiden längre utan den har redan hunnit rinna ut..