Tid

Vem vet varför vissa dagar och nätter bara flyter iväg utan att spela någon större roll. Tiden bara flyter förbi utan att få någon större mening eller betydelse.  Lika segt flytandes som tvål på ett grått handfat och vi hamrar och hamrar oss igenom tiden. Förtvivlat skapa märken så att någon ska minnas oss efteråt. Fotograferar och skriver medelanden. Några lyckas men då kommer man sällan ihåg vem personen var utan bara meddelandet. Allt i en självdestruktiv spiral snurrar vi runt i tid och rum.

Jag önskar ibland att jag kunde bryta mig ur tidens trappa och slippa återskapa något som redan är skapat innan mig. Men troligen är detta omöjligt och vi får ta våran roll i historiens hjul. Vi ska se till att det snurrar ett varv till innan det slutligen kanske stannar upp och historien stannar upp för att kunna återberättas ytliggare engång.

VA FAN!

Vad pysslar våra kära politiker med för något? Ungdomslöner. Jag är 19år och har två jobb, istället för att försöka stärka min roll på arbetsmarknaden så vill politikerna sparka mer på mig. Jag skulle inte tveka på att någon av mina arbetsgivare skulle tveka på att minska min lön med 40-50% ifall dem fick möjlighet. Vist dem borliga gör väll allt för att sparka på unga och anställningar så länge dem kan. Men skrämd blir jag när facket inte sparkar tillbaka utan håller med.

Förstår inte riktigt vart debatten om ungdommars ställning på arbetsmarknaden finns? Jag kan få ett samtal dagen innan som säger att jag ska jobba dagen efter samtidigt som jag kan gå runt och vänta på att någon ska höra av sig om att jag ska få jobb. Min vardag ligger i händerna på mina arbetsgivare.

Jag önskar mig snarare fastjobb, än dumpning utav min lön. Men vad spelar det för roll ifall jag skulle få fastjobb ifall jag måste jobba det dubbla för att bibehålla min lön. Facket måste ta strid för annars kanske vi kommer få leva för halv lön halva livet. Det handlar inte bara om ungdomar utan mot alla som arbetar.

Att facket, bara spelar med arbetslivet gör att man tappar förtroendet för dem. Stärk min roll på arbetsmarknaden spraka inte på den är du snäll Björklund och Wennemo.

Hårda

Jag har alltid avundats det där lite hårda, att alltid veta vad som är på gång. Vara den som faktiskt trycker på knapparna och den som beordrar någon att göra det. Det finns dem som kommer lyckas glida igenom livet utan att jobba natt. Det finns dem som alltid har pengar till att stanna fler dagar än alla andra. Ibland känns det ensamt och hopplöst när man står vid sidan av och inte kan göra någonting för att förändra sin egen vardag.Tiden bara flyter förbi och man känner sig mer och mer isolerad där man är. Hur många puzzel man än lägger kommer man inte närmare lösningen.

Jag skulle vilja undra om vi ser livet olika men jag vet att det är ett faktum. Det finns många dumma frågor jag skulle vilja ställa som jag redan kan svaren på. Ändå fördummar man sig själv och ställer dem. Jag skulle i vissa lägen vilja räcka ut en hand och be om hjälp men oftast finns det ingen som kan ta min hand och dra upp mig igen.

Troligen kommer vi dränkas av män i gråa kostymer som lever livet på oss som producerar. Jag skulle vilja säga att jag är oberoende men det är jag inte. Jag är lika beroende utav detta system som alla andra. Väntandes på att telefonen ska ringa och man kan svara. Väntandes i kö för att få ett besked som man kunde ha fått för länge sedan nu. Men nu är livet så och det komme ratt fortsätta vara på samma sätt.

kapitel 2

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om allt som händer just nu. Men ju mer ord jag skriver ned ju mer otydligt blir budskapet. Alla frågar vi varandra hur vi mår och hur allting går, alltid ger vi samma svar. Bara sådär så att alla kan gå vidare och veta att man försökt bry sig. Jag skulle vilja vara naiv och påstå saker, kanske citera någon bok eller varför inte komma på ett eget ord.

Men allt blir enbart en röra och mitt anteckningsblock för blir blankt. Ibland känner jag att man borde skriva en bok om hur det är att lämna något gammat och börja på något nytt. Jag skulle vilja skriva till dem som aldrig förstod, en bok till alla dem som sakta kommer rinna bort. Även ifall stunden tidsbestämd från början känns den alltid orättvis i slutet och man skulle vilja börja om från början. Kanske är det såhär vi kommer att leva som kapitel i en bok där det bara är att vända blad och komma till en ny händelse.

Om man kunde göra om historien innan den kommer till tryck lägga in en ytligare fundering. Målet att få den längsta Wikipedia sidan om sig själv. Ett märke i historien, en spricka i muren. För nu börjar jag kapitel 2 utav mitt liv..

Cut-up

Jag känner mig ibland begränsad utav mig själv. Gör jag verkligen mitt bästa jämt, det känns ibland som att jag enbart har en roll som ska uppfyllas. Sedan när jag har uppfyllt mina krav försvinner jag ut i natten. Vi gör om och redigerar och våran dag blir som en cut-up novell. En ständig undran utav vad händer sen. När blir amatör filosofen bra, när blir dem misstolkade symbolerna sanna.

Strand

idag tänkte på en gammal film, inte för att jag minns vad den heter. Inte för att handlingen var det viktiga. Inte för att jag vet vem som spelade rollerna. Utan jag bara mindes en scen som spelades upp i mitt huvud, om och om igen. Runt och runt snurrade samma scen som jag hade svårt placera. Kanske är det bara jag som har hittat på filmen i mitt huvud eftersom jag varken kan beskriva handlingen eller vad som händer eller så är det bara så att grejer som hände förlägne sedan tynar bort och blir bleka minnen. Likt ett gammalt foto på en klubblokal där ingen minns längre vem som är på kortet känner jag mig idag.

Samtidigt som jag vill dela med mig utav min känsla känner jag mig enbart absurd och tankelös. Känslan kanske inte är lika viktig så som konversationen eller är det tvärt om att känslan bygger upp och skapar konversationen. Men idag är havet belamrat utav stilke och ingen kommer komma ur den tjocka dimbanken som sträcker sig från strand till strand.