Skrivromans

Jag skulle vilja skriva för dem små, för dem söta och för dem missförstådda. Jag skulle vilja skriva ett manifest om vimmel. Jag skulle vilja skriva om historien eller mest vardagen. Jag försökte jämföra mig med Rocky i morse, men jag insåg att jag inte var tillräckligt cool. Mina problem var inte tillräckligt roliga. Rocky jag avundas dig..

Om jag kunde skriva om vardagen skulle jag göra dem små obetydliga detaljerna viktiga. Jag skulle skriva till det som vi hade glömt. Jag skulle göra om dem vinterdagar när jag bara mår skit till dagar när jag sitter framför en brasa och dricker kaffe. Inte för att jag någonsin suttit vid en brasa när jag har frusit. Kanske är det bara jag som saknar all form utav vardags romantik. Kanske borde jag också lära mig att sippa drinkar och sitta och inte göra någonting.

Isglass

Svårt att tro men idag var en dag som var helt överförväntan, tiden gick lagom fort. Allt var lagom roligt och jag har fått lagom mycket gjort. Jag tror jag får låta bli och gå och lägga mig för jag vill ha en liknande dag igen, tack. Lite som en isglass en sommardag, den går inte att spara förevigt men man vill gärna ha en till. Men det går inte att ligga på topp jämt, kanske var det min dag idag att få ligga på topp.

Ibland känns det som att man ligger på ett isflak som har drivit iväg. Kan ser hur isflaket blir mindre och mindre och börjar undra ifall man någonsin kommer åter få se land. Isen smälter och man trillar i vattnet och man känner hur man har trillat ur sängen.

Helg -fredag -lördag

Ja kanske bara min söndag skulle jag kunna kalla ledig tid. Fast det stämmer inte häller, söndag eftermiddag kan kallas ledig tid. Hur ledig den nu är eftersom jag sitter och pluggar.  Jag önskar att jag hade viljan att sätta mig i bilden och bara fara iväg, göra något nytt oväntat. Jag kommer förbli sittande här väntandes på att förändringen kommer till mig.

På en av mina skoluppgifter ska vi fylla i vilka sjukdomar som stereotyp löper risk för. Det känns så sorgligt när jag kan jämföra mitt livs med modellen i uppgiften. Kanske är det ett tecken på att jag måste ta tag i mitt liv och omvandla det till något bättre.  Livet är så mycket mer än spotify musik efter jobbet. Borde lägga av med mitt tröst shoppade på tradera och köpa saker som jag faktiskt behöver.

Det är lätt att falla in i självömkan göra sig själv till dagens hjälte. Martyren som dog för kampen. Men i själva verket borde jag bara resa på mig och resa iväg, kanske sätta mig på ett tåg och åka tills det inte finns någon snö kvar. Jag skulle kunna åka någonstans och göra skillnad. Vara på en plats där jag kan förändra människors vardag, som hon som cyklade ner till Palestina.

Torsdag.

Jag tror jag ger upp, tiden rinner ifrån mig. Det känns bara så tomt att göra allting, orken och glädjen känns långt borta. Bara blotta tanken känns avtrubbad och det känns stelt och tråkigt. Vad gör jag här? förtroende krisen känns total, självförtroendet ligger i botten. Troligen beror det mesta på en kombination utav brist på sömn och mat. Det känns så olustigt att när all vaken tid går åt till att plugga, eller försöka plugga. Det går åt så mycket tid till det att allt annat inte hinns med.

Det känns ibland som att det är så mycket jag aldrig hinner uträtta, saker som känns viktiga. Människor jag skulle vilja kommunicera mer med och försöka hålla en riktig kontakt med. Men jag är ganska dålig på det, möter jag inte personer dagligen hamnar dem sällan på min prioritets lista. Kanske handlar det om att jag faktiskt bara väntar på att få sticka och komma långt bort. Börja ett nytt liv utan en massor med förväntningar och krav.

Men än är det långt kvar innan solen går upp och jag ska kliva upp. Dags att låta nattens mörker sluka mig och böckerna får ta över..

Onsdag.

Onsdagen, existens problem skulle man kunna samman fatta det. Ibland kan jag känna som att det saknas mening med det vi gör, vi går runt och har massor med rutiner/system.  Saker vi måste göra, hinna med. Vi ska hela tiden utvecklas aldrig stanna upp och reflektera och fråga oss vad som hände. Jag har börjat tvivla på mig själv, när jag slutar sätta värde på mina tankar.  Tidigare har varje bokstav varigt magisk, varje tanke haft ett syfte. Nu mer känns det bara som ett kaos, allting saknat motstycke och drömmen försvunnit ut i natten.

Kanske är jag enbart  trött och vill bort, bort ifrån alla tröga datorer, instängda sovrum, neddragna gardiner. Jag vill ut och befria världen och skapa rättvisa och förändra. Reformera och göra om det som inte fungerade från början.

Men just nu har automatiska meddelanden börjat tilltala mig, dem talar till mig och vill att jag ska förändra mina beslut. Omvärdera min slutsats så att till sist bara kan följa med i systemet bli en del utav allt det andra. Men tyvärr känns det så fel, att bara ge upp min egen existens för ett litet pop-up. Samtidig som stormen ryter där ute vet jag att det kommer alltid finnas trygghet i att stanna här. En dag måste vi alla gå ut, lämna hamn och möta äventyret..

Tisdag.

Veckan börjar ta sig och snart är det helg igen. Imorgon är vi halvägs, och jag som inte har tid. Det känns ibland underligt hur veckor kan uppfattas olika beroende på hur man prioriterar dem. Nu när jag försöker maximera mitt resultat försvinner tiden iväg och jag lyckas aldrig hinna ikapp den. Lite som ett långdistans lopp när man ser personen framför än drar ifrån och benen börjar domna av, det är kört men man vill ändå inte ge upp. Men varför inte ge sig in i redan döda lopp? det blir oftast roligare ifall man vinner då.

Jag avundas alla som har en kalender, fyller i sitt liv i små rutor. Planerar och strukturer upp sina dagar, sitt arbete och sin tid. Jag har funderat på ifall sådana människor är gjorda för distansförhållanden? Då kan dem till och med fylla i när dem ska ha sex. Göra upp en plan på hur känslorna ska expandera. Nej tyvärr jag tror inte på en slump utav på samband.

Kanske är internet dejting grejen för mig, där kan man fylla i vad man letar efter och sedan får man ett resultat av människor som borde vara lik mig. Fast det är människor bakom systemets gråa damm. Troligen funkar det inte alls, för att skriva något och sedan stå för det är två helt olika saker. Hur ska en maskin kunna skilja på lagom och inte mycket eller lite. Nej jag tror att kontakt annons på Ica är det för mig. Fast vem vet kanske kommer kärleken och möter mig på stan. Då skulle vi kunna skaka vänligt hand och sedan vackert gå åt varsitt håll.

Måndag.

Jag får känslan utav tomhet ibland, allt känns så billigt. Som en trä tapet gjord i plast, känns världen lika billig. Människor i kö redo att dö, vardags hjälten stupade i krog slagsmål. Vi närmar oss veckans mitt punkt helt klart, måndag men inte morgon.

Många menar att måndag morgon är värst, jag tror att ångesten på fredag är värst. Tiden man hinner reflektera i duschen innan man byter om till krogen. När man hinner uppfatta dem små fotstegen på dörr mattan.

Måndagar brukar enbart gå ut på att få en uppfattning på hur arbetsveckan kommer se ut och det ser mörkt ut. Måste lyckas fokusera och planera. En social, en praktisk och en teoretisk planering för vem jag ska prata med i veckan, vilka uppgifter jag ska satsa på. Vilka konflikter som är värda att bemöta. Jag tror inte det är omöjligt att planera sin vardag, helgen är redan planerad och vardagar är upptagna. Varje dag är ändå uppbyggd på samma sätt och har samma mål.

Söndag.

Ibland känns det som att allt bara står stilla, tiden den rusar på men livet har stannat. Kvar i samma ögonblick som stunden innan, scenen har inte förändrats. Manschetten går aldrig ned och pjäsen bara fortsätter att spela upp mitten akten, om och om igen.

Jag tror inte på lyckliga slut där alla skrattar och är glada. Jag tror inte att när pjäsen fortsätter in i paus, att publiken kommer klappar händer. Jag tror att skådespelarna blir lämnade ensamma, samma ensamhet som människorna som lämnar salen känner. Som en grå låda känner dem sig, dem kan skrika men ingen hör dem. Väggarna krymper och huden kliar, men inget spelar ändå någon roll.

Kanske är meningen konflikten där i mellan, det hopplösa förtvivlan. När man tror sig veta svaret men inte kan formulera det eller som när man tappar mjölken i golvet precis efter att man har kommit hem från jobbet. Fast det är förtvivlan och inte konflikt.

En vardags konflikt är nog mer när bussen kommer försent och man står och fryser. Vill skrika ut och vara förbannad på chauffören, när sedan bussen kommer hälsar man glatt på chauffören. Den konflikten varar bara några minuter men nästan alltid samma minuter året runt. Varje gång med samma förutsättningar och samma resultat.

Dags att ge upp det är söndag ingen bra reflektions dag, bara vanlig arbetsdag.

Lördag.

Jag skulle vilja äga ett eget kvarter utav grå betong, där skulle jag kunna bo. Jag skulle kunna låna ut lägenheter till dem som inte har någon stans att bo. Det är kanske någon som har målat på en vägg men det gör inget.

Jag har gett upp och tappat tron på en samhällsförändring. Jag tror aldrig att Palestinierna kommer förlåta Israelerna. Kommer gud att straffa mig för det? Det finns nog inga goda människor i våran värld, jag har kört bil idag och jobbat svart och allt leder till en ändlös massa ondska. Bara den Cola jag drack idag försätter människor i slaveri.

Jag tror att dagens samhällsapparat har gjort oss till onda människor, men tyvärr lever vi inte i en fiction. Det är ingen film, där allt är svart och vitt, alla onda bär inte svarta mössor. Dem goda springer inte runt med laser svärd, verkligheten är mörkare än så.

Jag har maskerat mig och surfar via poxys, men ändå lyckas reklamen nå mig. Jag som bara ville vara fri sitter nu instängd och känner mig hotad utav omvärlden. Jag skulle tro att det här är mitt rop efter uppmärksamhet. Jag skulle vilja säga att jag mår bra och tackar för att du frågar.

Det är lördag och solen sken tidigare idag. Jag måste gå, jag måste springa..

Radikal

Ser ut som att socialdemokraterna saknar troende och radikala medlemmar.. Det kan ju lätt bli ett problem när man går till val och medlemmarna faktiskt inte tror på sina egna ideal. Jag måste nog erkänna att det känns som ett genomgående tema inom den socialdemokratiska politiken. Känns tråkigt att tron på ett solidariskt samhälle inte finns längre. Hade idag en diskussion ifall man skulle ha social bidrag eller inte. En idiot som svalt hela muff kakan och nu börjar kakla om att vi behöver rå kapitalism mitt i en finans kris. Socialt skydds nät vad är det?

Nej, jag tror att hela vänster kanten måste åter införskaffa sig ett självförtroende igen. För hur ska det gå ifall folk börjar få amerikanska perspektiv. Vi behöver kollektivisera snarare än privatisera för att få bukt med vårat samhälles problem.

Det ska bli spännande när fabriksarbetarna blir uppsagda. Dem ska utbilda sig säger den glada muffaren. Samtidigt regnar bonus paketen ut på topparna. Kanske är det inte konstigt att socialdemokraterna tappar radikalism. Därför arbetarna får sparken, och Cheferna får bonus. Klart alla vill vara blåa då och gripa girigt tag om dem sista pengarna innan systemet kollapsar. Socialdemokraterna behöver rensa upp och göra en vänster sväng innan våran ekonomi går under och vi faller in i någon form utav total egoism..