släm

Det tragikomiska kanske inte är så roligt när det kommer till kritan, utan bara sorgligt och jobbigt. Kanske blir det inte komiskt när man relaterar det till något som händer just nu. När vi blir påminda om det man försöker glömma.  Det sjuka samhällssystemet som långsamt går under i feber.

Långsamt glider dagen förbi, lika seg och äcklig som en använd kondom liggandes i en snödriva. Är det här jag ska lära mig alla  stor kunskaper i livet? Jag vet inte jag, men det känns mest som ett vakuum.  Lögner som passerar oss var dag utan att vi bryr oss om dem.  Livet stannar av och förblir mest glidande med.

öde

Jag vet inte vad jag gör för fel, men fingrarna bara klibbar på tangentbordet. Lite som att försöka andas i en bastu får jag inte fram några ord. Alla vill höra hur min resa har varigt, men jag får inte fram orden. Jag har redan rabblat samma ord tre gånger redan. Kan vi inte diskutera något annat?

Man skulle köpa sig en diktafon, prata in alla sina tankar på ett band. Sedan bränna bandet och leva vidare. Det känns som att närvaron knappt existerar, världen snurrar på även ifall jag inte går upp.

Det klev på en kvinna med barnvagn idag på bussen. Jag kan inte låta bli att fundera på hur tragikomiskt det vore ifall hon inte sedan skulle kunna betala för biljeten. Först strula med barnvagnen och sedan av med spektaklet igen. Kanske är hela livet fullt med samma tragikomiska öden. Kanske är det inte tragiskt alls utan bara en helt vanlig måndag, ingen människa är perfekt.

Snörök

Idag, ytligare en dag när jag sitter framför ratten och stirrar på snö virvlarna som kommer ifrån bilen. Som i hypnos kör jag efter. Allt är mörkt runt om kring, det ena som syns är ett snömoln och två röda lyktor. Det här har jag gjort förut. Radio prataren på P3 känns långt borta. Vad gör jag här? jag som nyss var så långt borta. Satt och pratade om idéer, i en lägenhet.

Jag skulle också vilja göra det där som blir uppmärksammat, få den där coola kontakten med den kola personen. Göra något som blir uppmärksammat positivt. Göra det där coola tröjtrycket som någon vill ha. Skriva orden som någon annan skriver om. Ta den magiska bilden som är riktigt skyst. Jag saknar förmågan att självförverkligande mina egna tankar. Allt blir bara copy-kat utav någons annans liv.

Kanske är det den stora självförnekelsen som är mitt liv. Oförmågan att lyckas med något som jag själv blir nöjd med. Utan evigt snegla sig över nacken för att se vad alla andra gör. Rätar in mig i ledet och sneglar efter någon som kliver ut så jag också kan få göra det. Idag kanske bara inte är min dag..