dag 4.2

I bland kan dem minsta detaljer kännas så oviktiga, betydelse lösa, jobbiga. Men sedan när man kommer bort och får se världen ifrån en ny synvinkel,. Kan den minsta detalj som oftast retar en så förfärligt kännas väldigt viktig. Saknaden utav allt som känns så nära, blir kännbar. Jag saknar det där samtalet mitt i natten, jag saknar dig som jag skriver med mellan 2-3 på morgonen. Just nu gör jag vad jag vill, eller det jag tror att jag vill göra.

Saknaden utav det jag brukar göra finns där. Det känns inte alltid som att det är det här jag vill göra, utan snarare känns det som att jag förvärkligar någon annans dröm, liv genom att vara här. Men endå är det jag som har bestämt för att vara här. Det kanske beror på att jag faktiskt inte kunnat göra ett ända eget beslut i hela mitt liv. Hela tiden ska man anpassa sig till miljön, komma så smidigt som möjligt undan konflikt. För den finns där framför än. Den hägrar utanför dörren, men dörren förblir stängd och låst, kommer jag någonsin ta mig ut? Kanske inte idag, men någon dag ska jag ta mig ut. Skapa sin egen värld, sin egen dröm. Men idag förblir jag levandes någon annans liv..

3 ord

Kanske skulle en tre ords blogg vara det mest givande. Man skulle kunna uttrycka precis det man känner och hur världen runt om kring mår. Tre ord kan förklara och beskriva det mesta, beroende på vilken ordföljd dem får. Det känns smått meningslöst att spamma ut långa medelande som bara syftar sedan ändå på en kortare text.

Ibland känns allt så ogreppbart, alla dem koder som jag har lämnat åt mig själv. Endlösa pussel som kan pusslas ihop, ibland små rader som man sedan kan plocka från flera dagar och få fram ett budskap. Kanske har jag häcklat diktarna lite för mycket, när dem försöker förklara livet blommande i vers. Kanske vore några få ord bättre en en dikt.

Filosofi, Barbari, Hyckleri..

Ogreppbart

vad vet vi om kultur? Kultur känns så stort och så ogreppbart. Jag skulle aldrig vilja hävda att jag förstår mig någonting på det. Ibland läser man en bok utav en känd författare eller ser på någon film man måste se. Jag surfar runt och kollar vad konstnärer gör för något. Det känns bara så stort och fascinerande det man möts utav, senaste var lomografi. Kollar man i lokaltidningen så står det om riksteatern som satt upp en ny föreställning. Ingenting om någon som faktiskt har skapat något, gjort något utan bara om det som redan har varigt och kommer att för bli.

Man blir ibland inspirerad, och tänker det där vill jag göra. Men nästan alltid slutar det med att projektet går i stupet. Kanske är det lika bra det, för finns det något som är mer sorgligt än någon som helt har tagit efter någon annans stil utan att bry sig. Dem kopierar och gör om, så dem blir som små covers som springer runt aldrig i närheten utav originalet. Jag skulle säga gör kopior men inga covers. Vill man leva efter en viss livs stil, borde man göra det fullt ut och inte börja kompromissa med sig själv för att sedan bli någon form utav halv rasta man. Istället kanske många människor borde pröva att vara sig själva. Jag tror det skulle vara ett spännande experiment för många, men vad skulle man få se. Kanske samma sak som idag, en produkt utav ett samhällssystem.

Den gula fabriken

Jag missade bussen idag, så jag bestämde mig för att gå för att fördriva tid.  Solen sken och det var iskallt ute och nästan inga ute på gatorna. Bäst som jag går där ser jag fabrik efter fabrik rada upp sig på min högra sida.  Gula gammal byggnader i ungefär samma storlek. På min vänstra sida radar villa kvarteret upp sig, husen liknar varandra i en grå sörja.  Det är första gången jag såg den fabriksraden, det pratas sällan om vad som håller staden igång.
Fabriksjobben blir färre och färre och glas galleriorna blir fler och fler, vi ska konsumera mer och producera mindre. Jag fortsätter min promenad och ingen byggnad är nyare än från 60talet. Vart kommer detta samhälle ifrån? Jag har aldrig hört om det innan. Tänk vad lite man vet om sin egen lilla stad.
Jag går alltid samma gator fram och tillbaka, har alltid min egen väg som jag går. Man kollar sig sällan om kring och ser det som inte fanns där förut.  När man bara bryter mot den enklaste rutinen som ser man snart en glimt utav en annan värld framför våra fötter.  Jag önskar jag kunde bygga om staden, bara ta med dem ställen som jag tycker om.  Som korsningen där man ser fyra gator med slitna hus.
Jag kommer fortsätta att undra vad alla jobbar med i min stad. Men nu har jag löst en liten bit utav det problemet. Men kanske måste jag gå vilse mer för att kunna lösa den frågan.

300 Besökare

Idag eller kanske snarare igår uppnådde jag totalt 300 besökare av kanske tio är jag själv som har tröst besökt mig själv. Första hundra gick ganska fort när jag hade en bästa dag med 33 läsare. Men sedan har det sakta gott nedåt. Om man tänker på 300 stycken som besöker bloggen är det grymt många, men kanske ändå inte så många. Har den här bloggen gjort någon skillnad i världen i det lilla. Jag tror knappast det, men vad gör det. Livet går ändå inte ut på att räkna människor.

Jag kommer nog ändå fortsätta blogga och logga tankar. För vem vet en dag kanske 300 har blivit 600. Men drömmen om att kunna tjäna pengar på bloggen och i slutänden kunna leva på den ligger i pappers korgen. Det funkar inte verkligheten, utan det är bara en utopi i ett forum på internets yttersta hörn. Men nu kommer nya tider och nya projekt.

Regn

Ljudet surrar i öronen, det lyckas aldrig tränga in och göra sig hört. Världen utanför blir som en glaskupa, ingenting lyckas tränga igenom. Solen går upp, solen går ned, men vad gör de? gardinerna är neddragna så att det sista solljuset inte ska lyckas tränga in och störa. Vatten pölarna fylls åter igen, blöta och tunga blir skorna. Ibland blir jag glad, i bland är jag ledsen. Ibland ger jag upp, då tar av mig skorna och fortsätter gå. Plask plask låter det där jag går.

Skatt

Det enda politik egentligen handlar om är ekonomi. Jag skulle förutsätta att alla människor skulle vilja leva i ett välfungerande samhälle. Det är bara frågan vad ska betalas och vem ska betala det. Jag finner oftast en brist i detta tänkande när man läser om politiska reformer. Den borgliga regeringen tar bort förmögenhets skatten och sänker alla andra skatter. Det är klart att det får konsekvenser på välfärden, skolan och hela samhället. Det som oftast glöms bort är att den blåa politiken vill inte ha en levande stat, utan man fokuserar på att gynna individen. Tyvärr gynnas bara en minoritet och en majoritet blir drabbad. Det är bara att titta på skolan, pengarna sinar och utbildningen blir sämre. Men inte för den elit som tjänade på skattesänkningen för dras barn går på privatskolor.

Jag hörde ett argument engång från en moderat. Med våran politik hoppas vi att alla ska ha råd att gå på privatskola. Man blir trött så att man storknar, skulle en skola bli bättre bara för att någon tjänar pengar på den? knappast. Är det inte bättre då att lägga vinsterna på en bättre undervisning och en bättre skolmiljö? Just nu håller skolorna på att förfalla. Frågar man någon på högstadiet har dem alla exempel på hur skolan inte fungerar som den borde. Alltifrån att man måste ha jacka på sig för att inte frysa i klassrummet för att ett fönster är trasigt till att man måste köa för att får en sittplats i matsalen. Hur stressande är inte en sådan skolmiljö, i en tid i livet när mycket är på förändring? Det är inte hållbart.

Samtidigt pratas det om att vi borde sänka skatten. Men det går inte ihop, vi kan inte ha ett fungerande samhälle för alla utan pengar i statskassan. Det går inte att leva efter utopier där alla ska vara rika för ett sådant samhälle existerar inte och kommer aldrig existera. Det skulle vara det ultimata samhället och på minner om en kommunistisk utopi.

Vakna Sverige och inse att det är någon som måste betala och det är vi. Tjänar man mer kan man även betala mer, progressiv beskattning är inget annat än rättvisa

Känd

Jag skulle vilja säga att jag inte har gått ut på tre dagar, jag skulle vilja säga att jag levt på luft och vatten. Men jag antar att det skulle bli en lögn. Troligen sken solen, men jag var inte där. Jag var någon annanstans när stormen bröt ut, röt ut sin ilska. Jag satt lugnt bakom skydd och tittade på, klappade händer som ett snällt litet barn. Rädslan för att göra något dumt är större än att inte göra något alls.

Den store tänkaren sade att livet blir nog surt efter att ha tagit en tugga i äpplet. Människorna såg häpna på honom och skakade på huvudet. Dem förstod inte eller var det den store tänkaren som var dum?

Hur kan man vara smart om ingen förstår vad man menar? Självbilden rasar och faller till golvet. Vad händer med birollen när stjärnan har tagit slut? Blir det nästa i kön som får stå framför kamerans ljus? Kamerans ljus byter ägare lika snabbt som blixten brunnit ut. Mörkret sprider sig i rummet och allt blir svart igen, vem var det vi såg. – Känd men ändå okänd..

Punkt

Jag tror jag var tolv när jag insåg att alla inte lyssnar när jag talar, alla är inte intresserade utav att läsa om mitt liv. Jag försökte skriva dikter, beskriva känslor. Det som slog mig var att ingen brydde sig utav det jag skrev. Antingen förstod dem inte, eller så var det helt enkelt inte bra. Det som slog mig var att det som folk ville läsa var det jag inte ville skriva, Jag ville skriva så att någon ville läsa. Skrev jag om det fysiska, om min kärlek så ville alla läsa. Själv förnedringen skulle ge läsare, det var allt en lögn säger jag idag. Vem vill läsa om någon annans liv. Vem har intresse utav att veta att jag gå på blind date och misslyckades totalt. Jag skulle bara vilja kasta min kopp på skärmen när jag läser vem som toppar läsar listan.

Men fan vem bryr sig, uthängd känd en stund. vem bryr sig ifall du läser i min blogg? ingen. Tanken vandrar runt och jag inser att det är snart slut. Livets mening förblir en svart prick på ett blankt papper.

Dagen

Orsaken tjänar sällan sitt syfte. Jag står och väntar på bussen hem, det är kallt. Varför öppnade dem inte sin dörr, varför var det mörkt i hallen. Ingen hemma, ingen där bara katten som står och lurar bakom dörren. Är det verkligen jag som rör på mig, är det inte bara omvärlden som rör sig kring mig. Allt rör på sig så stilla, i burriga mönster. Systemet har bråttom att producera, människor ställs på gatan utan jobb.

När samhället har misslyckats, vänder vi kinden till och tar emot en smäll till. För först måste jobben försvinna innan dem kan åter komma. Så lugn kamrat, jobbet är nog bara på semester och kommer tillbaka runt år 2012. Ta en rast ifrån maskinens band och töm flaskan din. Du är friställd vald att vara reserv. Proggen känns mer mer aktuell än den gjorde igår. Det svarta bordet ser mörkare ut än det gjorde förr, dagen kändes ljusare utan moln. Svaret är kanske närmare än du tror.