Situation

Idag känns som en sån där dag när man går på stan för att köpa något man verkligen behöver. Man vill bara säga till alla att jag har vist vänner bara att jag väljer att göra det här ensam. Eller man vill bara säga till dem personer som man alltid stöter på när man ska kliva på bussen hem att jag har vist vänner bara att deras buss gick innan min. Det är så svårt att sätta fingret på den ensamhets känslan, man känner sig uthängd bara för att man inte har någon bredvid sig även när personen bredvid än inte fyller någon funktion.

Men känslan finns alltid där, man känner sig lite obekväm. Kläderna börjar klia och man vill bara säga till alla hur det ligger till, man vill inte alls stikaut. hur långt kan man gå i det praktiska innan man börjar känna sig obekväm. Det hela känns lite som skidåkning:

Helst utav allt skulle man vilja ha en folktom backe att åka i, utan att ha någon att åka med. I teorin är det det bästa förutsättningarna för en perfekt skiddag. Man behöver inte vänta på någon i mitten eller i slutet av backen utan man kan bara åka i sin egen takt. Samtidigt som man kan åka i sitt eget spår utan att väja undan för någon annan i backen. Helt perfekt i kanske tre åk sedan kommer känslan utav ensamhet och uttråkning på smygandets och man vill ha någon att prata med i liften upp. Samtidigt som man vill ha andra personer i backen så att det blir lite liv och rörelse så man inte känner sig ut pekad.

Problemet lätt löst ifall man har dem rätta förutsättningarna, antingen åker man med människor som åker lika fort som en själv. Då slipper man problemet med att vänta på någon och man får sin sociala bit som är halva nöjet. Man kan också göra som min kusin gör när hon åker skidor. Hon följer med familjen till backen sedan försvinner hon efter ett åk eller två och åker sin egen väg. Grejen är att när hon kommer ner till liften letar hon efter någon skyst människa. Åker upp i liften snackar lite, visar sig människan vara skyst kanske dem åker några åk och sedan skiljas åt. Kanske den ultimata skidåkningen, man träffar nya människor och man får åka skidor i sin egen takt.

Skulle man kunna göra samma sak fast på stan? Skulle man kunna stå på kupan och börja snacka med någon samtidigt man tittar efter det man ska ha. Är det möjligt, nja kanske fast det skulle troligen kanske bli en konstig situation. Det är lustigt hur ett agerande kan ses som olika i olika situationer. Jag kommer nog fortsätta känna mig utpekad när jag väntar på bussen ensam. Men jag är ifall effektiv..

Har kultur historien varigt mig rättvis?

Ja har den det, jag tittar på ett videoklipp på youtube från 80talet. Det är alltid någon som lyssnar på gammal musik. Vi tittar tillbaka på historien och ser alla stora hjältar. Vad har vår tid producerat? Jag tänker mig att man börjar räkna kanske från kanske 8-9 års ålder.

Okej, jag har bara ett kultur minne innan millennieskiftet och det är låten ”big big girl” på lågstadiedisco. Det låten väcker vackra minnen med rökmaskin med doft, Läskiga spökhistorier och tamagotchis.

Jag har svårt att förstå mig på dem som skriker det här är en klassiker på fest, för att sedan tagga i gång totalt. Musiken är äldre en lyssnaren för mig går det inte riktigt ihop. Lyssnaren har aldrig hört låten när den var en hit utan har bara härmat ett beteende.

Ibland känns det som att dem äldre har haft en bättre möjlighet till en gladare vardag. Jag har levt i 18år utav besparingar, rektorn kan inte längre säga att alla kommer få en lyckad framtid efter studenten. Efter som det skulle vara en lögn, för dem som tar studenten får antingen jobba del tid eller flytta iväg för att kunna få jobb.

Det känns som att allt det roliga har redan hänt. Vi tittar sällan framemot och tror att det kommer bli bra, utan vi stirrar bakåt och ser det fina. Vi mins inte smärtan sorgen, utan bara det som var bra.

Vad kommer jag minnas utav tvåtusen talet, jag hoppas att det kommer bli något mer än Krig , Terrorism, Klimatförändringar. Kan man hoppas på att vi får ett eget woodstock? Troligen har det redan kommit det stora häftiga. Så kanske om tio år kommer jag vara den som står på dansgolvet och dansar till gamla godingar ifrån tvåtusen talet eller vi kanske har kommit in i en ny tid där inte tiden spelar roll längre, för det gamla trycks upp i nya format. Kanske kommer mina barn en gång i tiden ropa ut, lyssna pappa och spela en 80talslåt. Man jag känner ändå lite att historien inte riktigt varigt mig rättvis. Men det är möjligt att jag är en bakåtsträvare som inte vill se dem stora händelserna i min egen tid.

Helt tokigt är det inte

Nej, helt tokigt är det nog inte, det är inte alltid det är enkelt. Jag sitter och studerar en Metro tidning jag hittade på stan.  Helt enkelt är det väll inte och veta ifall någon kommer på ifall man har gjort interjuven innan eller under resan. Även borde det vara väldigt resurs sparande att göra interjuven innan. Det är nog ingen större skillnad på svaren, dem har nog redan fått en handbok med hur dem ska svara på frågor. Allt som har med rymden att göra känns alltid lite lustigt, det är alltid så mycket prestige mellan länderna.

Människan har aldrig varigt på månen förut. Den största rymd hjälten borde vara Lajka. Lajka tillhör dem få rymd hjältar som jag har. Även ifall hon inte hade så mycket val, är Lajka en martyr som dog för vetenskapen. Jag funderar mycket på varför vi aldrig lärde oss vem Jurij Gagarin var? varför var månlandningen viktigare… Vi blev matade med falska bevis bara för att inte ge kommunismen stil poäng.

Och än idag så lutar vi oss tillbaka till USA och tycker dem är bra. Jag känner att mina barndomshjältar bara var propaganda. Dem ville inte att vi skulle gilla vem som helst.  Saknaden utav objektivitet finns där, men det kanske var lika bra. Det kanske skulle ha blivit bråk, men vad vet jag som är född samma år som muren föll. Vad vet jag om livet utan USA som förebild, troligen ingenting.

Fredag

Ångest, total jävla ångest. Jag sitter i en tom skolkorridor och lyssnar på min egen musik. För lite pengar för att gå ut ikväll. Främmande människor som stirrar på mig. Jag försöker titta ut genom fönstret för att kunna observera vad folket i byggnaden gör bredvid. Övervaka någon annan bara för att må bättre själv. Men det är ingen där, målning grå dag. Med den totala prestations ångest, vad har jag åstadkommigt den här veckan? Fan vad jag hatar fredagar. Mitt behov av att vara/göra något bra brukar komma på fredagar.

 

Vad har jag gjort? Minnen flyter ihop allt blir en röra. Åt jag frukost idag, ingen som vet. Vad gör kungen idag? Skuld känslorna av att inte göra något bra, ingen förändring. Allt blir som det brukar bli. Bara luta sig tillbaka, jag vet hur min dag kommer att bli. Tankarna är inte nya, vilja att fly kommer alltid att finnas här. Men inte ens tanken är ny.

Den eviga klagan fram lunch och sedan är man tillbaka till dem gamla vanliga rutinerna. Då har behovet att göra något annat försvunnit och man är nöjd och glad med sig själv igen. Jag antar att Pink Floyd är räddaren till dem flesta förmiddagar…

 

Grå jävla vanlig fredag, utan framtids drömmar med en kopp té och en mp3..

Ångest, total jävla ångest. Jag sitter i en tom skolkorridor och lyssnar på min egen musik. För lite pengar för att gå ut ikväll. Främmande människor som stirrar på mig. Jag försöker titta ut genom fönstret för att kunna observera vad folket i byggnaden gör bredvid. Övervaka någon annan bara för att må bättre själv. Men det är ingen där, målning grå dag. Med den totala prestations ångest, vad har jag åstadkommigt den här veckan? Fan vad jag hatar fredagar. Mitt behov av att vara/göra något bra brukar komma på fredagar.

 

Vad har jag gjort? Minnen flyter ihop allt blir en röra. Åt jag frukost idag, ingen som vet. Vad gör kungen idag? Skuld känslorna av att inte göra något bra, ingen förändring. Allt blir som det brukar bli. Bara luta sig tillbaka, jag vet hur min dag kommer att bli. Tankarna är inte nya, vilja att fly kommer alltid att finnas här. Men inte ens tanken är ny.

Den eviga klagan fram lunch och sedan är man tillbaka till dem gamla vanliga rutinerna. Då har behovet att göra något annat försvunnit och man är nöjd och glad med sig själv igen. Jag antar att Pink Floyd är räddaren till dem flesta förmiddagar…

 

Grå jävla vanlig fredag, utan framtids drömmar med en kopp té och en mp3..

Behov

Idag på bussen kommer det en, ja hur definierar man en person runt fyrtio? gubbe. Ifall han säger är det när bus hörnet och slår sig ner bland en grupp ungdomar längst bak.  Bör tilläggas att det var en buss full med folk som jobbar. Det som slog mig var, hans behov utav att känna sig ung. Förnekelsen att han inte tillhörde den yngre generationen längre. Jag kanske överdriver, men jag fick upp i huvudet var doktor kosmos. Dk har nog lyckas sammanfatta samhället bra. Dem har skrivit det som man kan se på stan idag.

Lite som att kolla på sin msn lista och se att man känner alla men inte har intresse att skriva till någon. Utan man har dem bara där för att känna sig bra. Man vill inte skriva till dem, för man har inget att skriva. Man har inget vettigt att säga, utan det blir bara hej, goddag allt bra idag, ha det bra. Lite som att skaffa en bilddagbok bara för att alla i skolan har en..

Behovhoven finns där för evigt, behovet att känna sig ung. Behovet att känna sig bra. Eller som min kamrat Joni´s behov utav en gammal vän. Vi har alla våra behov, som sedan speglar vem vi är. Utan våra eviga olika behov skulle vi alla bli lika. Går det att bryta ett behov, Klarar du dig utav tv´n? Klart det går, Jag har inget tv behov. Klarar du dig utan el, aldrig i livet..! Lustigt hur vissa behov går att klara sig utan men andra är omöjliga för mig så som jag lever mitt liv.

Jag är glad att jag har behov, annars hade det varigt svårt att, se ifall man var vid liv..

Vardagen är lite som ett trasingt modem

Vardagen är lite som ett trasigt modem. Man sitter där blint stirrande in i en dumburk med möjligheten att nå ut i verkligheten. Men det är något trasigt emellan som gör att man inte når riktigt fram. Det finns alltid ett förhinder i vägen som gör att man inte riktigt når fram till det som finns bortanför våra murar. Det finns något som är i vägen, vi kommer aldrig iväg utan man blir kvar på perrongen när tåget går. Caesar sade en gång ”Tärningen är redan kastad”  Men vad händer ifall tärningen aldrig blir kastad. Vi förblir kvar, vi får ångest vi stirrar in i dumburken och blir lugna och dumma.

Jag känner sympati med farväl Falkenberg, tycker att det faktisk är en bland dem få svenska filmer som är se värda. Vist den är lite seg, men förjävligt vacker.. Jag vet inte riktigt vad det är med den filmen men det ger inblick i en form utav icke kommersiell del utav världen. Jag skulle vilja säga att den ger en blick utav livet i en små stad. Den evig sökandet efter något som man inte riktigt vet vad det är, man fortsätter att leva som man gör till det inte funkar längre. Om du inte sett filmen, se den..!

Men även fast man sällan kommer dit man vill och gör sällan samhället någon nytta kan man glädja sig ändå. Som man man först tar ett dubbel ord som ”glasögon” och söker på Google bilder för att sedan särskriva ordet och jämföra sökresultaten eller när man letar nya band på myspace. Man börjar med ett bra band och sedan bara följer olika länkar till andra band. Jag kan själv säga att jag är mycket nöjd över dagens fynd, Skontra.

Speglar

Speglar reflekterar vårt liv. Vi tittar i dem på morgonen och tittar surt på oss själv. Vi tittar sedan igen på kvällen med sedan försöka glömma vem vi var. Speglar reflekterar utsidan, den vi vill vara. Vi ger spegeln rätten att dömma oss. Men vem har rätten att dömma i en värld utan regler, vem har rätten att dömma när det finns något gått i det onda och något ont i det goda. Hur man vrider och vänder på saker, så kan inget bli fel. En handling kan alldrig vara fel. En fråga kan man svara fel svar på, men vänder man på saken var det kanske frågan det var fel på. Exesterar detta i värkligheten? går det att säga att inget är fel.

Nej, det skulle inte var möjligt att ha den utgångspunkten. Det är därför jag tror att vi har skapat oss handböcker om vad som är rätt och fel, genom idelogier och religioner. Teser och funderingar som formats i bok om vad som är rätt eller fel. Vi har skapat en spelplan med regler, för att kunna hantera tanken att det innte finns något rätt eller fel. Det hela blir en aningen lust fyllt när man ser, att vi alla spelar samma spel. Det finns dem som har sina egna regler i spelet. Även är jag oäker på ifall alla som spelar har samma mål. Det många har gemensamt är att man vill förändra andras spelares regler till dem egna. Så jag undrar vem spel spelar jag och varför spelar jag med… Kanske för att det är enklast, kanske för att jag trivs där jag är.  Hur bra jag än spelar kommer jag alltid spela någon annans spel..

Etik

Det slog mig igår kväll, när jag satt och funderade. Går det att försöka sälja sig själv i ett inlägg och i nästa ha en politisk åsikt? för mig blir det väldigt motsägelse fullt. Kan man ha en åsikt och sedan leva tvärt om, för mig blir det väldigt motsägelse fullt. På samma sätt som jag försöker sälja bloggen i ett inlägg och i nästa tar jag ett politiskt ställningstagande. Jag vet inte hur blogg världen ser ut, men för mig själv blir det svårt. Vart går gränsen mellan vad som är motsägelse fullt eller inte.

Detta är lite som en kapten röd konsert jag var på. Uppe på scenen står sångaren och sjunger ut sitt budskap. Antagligen har han lagt ner mycket tid på att skriva sina sånger. Nedanför honom står hans publik. Bestående utav en mixad skara människor ifrån hela stadens gator och hörn. Jag har aldrig hört kapten röd innan, men det ska tydligen vara grymt så varför inte. Det jag upptäcker sedan det är att hela publik havet gungar och sjunger med. Sedan kommer det upp en låt som handlar om att inte våga svara i telefon, ifall det är okänt nr. Publiken sjunger med, kan man sjunga med en låt som man sedan inte följer? Då slår det mig att dem som sjunger med i låt texterna inte står bakom låt texterna i vardags livet. Här står dem och diggar vänster reggae för att sedan gå till donken och äta en hamburgare. För mig blir det motsägelsefullt. Jag har svårt för människor med åsikter som dem inte lever upp till. Det gäller även mig själv, jag har åsikter som gör att jag borde agera annorlunda i olika situationer.

Men kan man göra denna mix i bloggvärlden, Finns det någon etik i bloggvärlden eller det kanske är bara upp till läsarna att avgöra vad som är trovädigt eller inte. Men jag lever i en dröm om en politisk korrekthet, troligen finns den bara i min dröm men den finns där…

FRA

Jag skulle vilja ta dig i hand, sedan fråga hur har du tänkt? Många bloggare skriver om det nu, det råder ständigt tabu. Det går inte en dag utan att man hör ordet FRA. Men sällan är det någon debatt om frågan utan snarare ett evigt konstaterande, vi pratar om hur elaka eller inte elaka vi är. Det diskuteras hur man skyddar sig emot övervakning. Vad är det dem övervakar? Men sedan finns det dem oftast muff aktiva som jag hör, som jag faktiskt skulle vilja ta dig i hand, sedan fråga hur har du tänkt? Det pratas om att ha ”rent mjöl i påsen” VAD MENAR NI? jag förstår faktiskt inte, vad som är rent mjöl i påsen kan förändras väldigt snabbt. Vi behöver bara gå ca 70år tillbaka i tiden för att bemöta senaste gången svenskar blev fängslade för att ha fel åsikter.

Jag ska citera SR ”I lägren fängslades människor på grund av sina politiska åsikter eller etniska bakgrunds skull – utan rättegång eller domar.”

70 år senare så vill den svenska regeringen ge sig själva makten att övervaka det svenska folket. Hur kan man säga ja till en sådan lag och sedan säga att den är demokratisk. Jag förstår inte, det talar bara emot sig självt. Tidigare har Sverige varigt officiella med att det har finns ett åsiktsregister, där man har regnresterat vänster aktivister. Men även idag när man pratar med politiskt aktiva hör man om att det finns åsiktsregister. Jag finner det inte lämpligt att en stat som har och gör skumma saker ska ha rätten att lyssna av sitt folk. Inte för att jag har läst på, men jag känner mig oroad när det finns människor som vill bli övervakade. Jag har hört historier om hur nyheter och tidningar spreds under andra världskriget i svergie.  Låt oss slippa en liknande värld. Låt oss slippa ha storebror läsandes våran post och låt oss slippa detta nu!

Låt oss hoppas att alla Ja sägare vaknar ur deras drömvärld. Världen består inte utav lego utan av kött och blod. Det går inte bara att bygga om ifall det blir fel…

Teater

När manerchen har gott ner och alla har gått hem, då infinner sig lungnet, uppgivenheten. Då spelar clownen på sin harpa. Man börjar känna sig bortglömd, övergiven utav dem som har gått hem. Ingen vill vara ensam kvar när mörktret börjar smyga sig på. Ingen vill stå i regnet och stirra ut över tomma gator och fundera varför då? När clownens kännslor blivigt äkta, då vill ingen titta på. Ty illutionen är vackrare, än värkligheten. Vi vill titta på sorliga bilder, för att vi finner dem djupa. Men vi vill inte vara sorgliga människor. Vi fockuserar mer på att finna lyckan än att vara lyckliga. Den eviga kampen mellan gott och ont har suddats ut och endast blivigt en marginal på ett kastat papper. För gott och ont hör bara hemma i sagorna. Kollar vi ut på vårat runda klot blir vi oeniga om vad som är svart och vitt. Perspektiven byter ägare och syfte. Människan har sedan länge övergivigt naturen, men än har människan inte övergivit naturens lag. Vart finns syftet i att vara solidarisk i en egoistisk värld? varför finns oasen i mitten av ökenen? Kanske för att vara en livlina för en dåre som är berädd att kasta sig ut för att rädda etiken i sista stund. Stjärnor faller från nattens himmel, länder faller i borgarns händer. Än är frihet ett perskektiv och perspektivet byter händer. Min domm din frihet, din domm min frihet. Världen är inte rund, utan snarare oval. Inget hännder utan orsak, ingen orsak utav värkan. Så historien snurrar vidare och manerchen går ner, då spelar clownen på sin harpa..