Hierarki

Jag brukar alltid tycka att alla tankar är viktiga och värda att skriva ned. Små noteringar som hamnar på hög så man sedan kan sortera dem och kategorisera. För att gå tillbaka och skriva om dem så att dem passar in i det tillstånd jag är i för stunden. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att uttrycka sig för stunden. Men jag börjar tvivla, man skriver bara ned dem tankar som passar i sammanhanget för att sedan skriva om dem så att allt handlar om samma sak. På samma sätt som när jag försöker fotografera, försöker jag alltid skapa en bild utav det dystra nästintill gotiska. Mörka bilder, på kanten till svartvitt.  Det magnifika och storslagna kan man gömma sig bakom och hoppas på att det reflekteras så att man sedan själv kan ta del utav det.

Vad spelar stora tankar för roll i en liten persons liv som mitt, vad har mina ord för kontext? Vi studerar historien och hoppas att vi blir en del utav den. Jag hoppas att kunna vara med där det händer och ge världen en liten del utav mig. Men även hur storslagna idéer jag kommer ha kommer någon att lyssna. Jag undrar ofta vad det är som driver människor och mig själv. Ledsamt måste jag nog erkänna att jag är driven utav en normaliserings kraft, just nu gör jag det som alla andra funderar på att göra. Jag driver inte min egen dröm utan jag bara utför det som är normalt. Denna kunskap sårar mig själv och jag önskar att jag aldrig kommit till insikt om mig själv. För hade det inte varit bättre att leva kvar i tron att det var min egen kraft som drev mig. Kanske kommer jag aldrig kunna bli någon fullständig egoist, utan jag kommer leva i strömmen och följa forsen till det att den slutar forsa. Kanske är det så att vi måste följa med strömmen men risken är att när man kommer ned för forsen och hamnar i den stora sjön delar vi då alla samma åsikt?

Kommer mina små minnes antändningar se lika ut som dina? för jag lever inte i någon illusion av att vi människor är olika. Jag tror snarare att vi är helt lika varandra det är bara våran uppväxt och erfarenheter som gör att vi handlar olika. Denna syn skapar ett massivt kollektivt tänkande och frågan kommer upp varför tänker du inte som jag om vi ändå är lika varandra och om vi är lika varandra varför blir då vissa människor högre värderade än andra. För hur mycket människor än pratar om demokrati och allas lika värde måste vi erkänna att det det finns dem människor i vårat samhälle som vi alla värderar högre.  Dem politiskt engagerade värderar sina egna partister högre och plötsligt förvandlas allas lika värde till en hierarki utav prioriteringar. Kanske är det det livet går ut på hur vi prioriterar det.

Jag tror att okunskapen om det hierarkiska systemet som genomsyrar världen kommer kunna bli dagens samhälles egen undergång. För vi lossas att det inte existerar i ord utav vi vet att det finns där under ytan. Men på samma sätt önskar jag själv att jag har kommit fram till något storslaget troligen är det bara min egen naiva syn som ger mig en subjektiv bild som passar in i hur jag vill se värden just nu. På väg på kollaps, kanske som jag själv är på väg emot en kollaps för att sedan resa sig upp och börja om.

 

fråga

Hur mycket jag än försöker hamnar alltid mina tankar på tid. Hur lång tid kommer det att ta och göra det här, hur mycket tid har jag kvar efteråt. Hur mycket tid jag än försöker logistera känns det som att den bara rinner iväg. Jag försöker räkna ut hur många timmar jag behöver lägga ned på att sova, hur jag ska kunna maximera vaken tid. En besatthet som gör mig själv galen, måste försöka sluta, måste göra någonting nytt eller annorlunda. Just nu faller jag bara i gammalt mönster och repeterar mig själv.

Trött på gammal vardag, trött på att planera. Ibland känns det som att fokus borde ligga någon annanstans. Istället för att ställa frorna borde man försöka lösa svaren. Men just nu känns allt så meningslöst, som en droppe bläck på ett vitt papper. Det är som bruset man hör när man pratar i telefon, som namnet på en kändis som varit med i förmånga filmer så man inte minns vilken man mins den ifrån. Hur jag än vänder och vrider på frågorna blir syftet aldrig annorlunda, svaret blir som skräddarsytt. Jag är fångad i min egen fiktion och kommer inte ur den..

Bestämma

Jag skulle vilja skriva någonting utav betydelse, kanske en historia från mitt liv. Försöka förklara för någon annan varför jag är som jag är. För jag är som jag är inte bara för att någon annan är som dem är utan för att jag har dragit slutsatser. Jag har funderat mycket kring vem som kan döma någon annan. Vem har rätten att säga att någonting är rätt eller fel och där av sätta sig över någon och bestämma ett straff. Det är den som gör felet som får straffet inte dem som kanske från första början är upphovsmakaren till felet. Jag tror att vi alldeles för sällan kollar tillbaka till källan när någonting går fel, utan vi stirrar oss blinda på problemet.

Men vem har rätt att tycka någonting, vem har rätten att säga att dem har rätt. Det är som att jag skulle skriva hopp ett häfte om lösningen på svälten i världen. Det är ingen som skulle ta den åsikten på allvar. Men om vi tar någonting mer diffust som politik, hur många utav våra politiker håller koll på vad dem bestämmer om? Men ändå anser dem sig ha rätten att tycka till om min vardag. Jag har själv tyckt om att diskutera, men sedan kommit till slutsatsen att det inte finns någon mening i diskussionen eftersom ingen har erfarenhet om vad dem diskuterar. Vi har bara läst en bok och skapat oss en uppfattning och därigenom förändrar vi andra människors vardag utan någon som helst erfarenhet om vad som faktiskt gäller.

Jag skulle säga att det finns en fara i det, att vi faktiskt inte upplever saker utan bara lever på antaganden. Vi för en diskussion som redan är död för längesedan eftersom det inte finns någon som kan hålla den vid liv. I ena änden står det en grupp idealister som kämpar för en utopi och i andra änden står det en grupp som förverkligar sin dröm. I mitten utav det hela står det en grupp människor med gapande munnar som inte förstår vad som händer. Ingenting är gratis, allting har ett pris. Man måste ge bort en del utav kakan för att få ett glas saft. Men detta är ingenting som någon bryr sig om. För så länge det finns saft och bullar spelar det ingen roll vad dem innehåller, ju fler desto bättre.

Men vad har jag för rätt att klaga, jag säger mina fraser rabblar dem för mig själv och sedan skapar mig min egen sanning utav det jag har kokat ihop. Men hopplösheten framstår när det finns ett ointresse för sin egen vardag, när man inte kan slå ihop två saker för att skapa en sanning utan måste snarare försöka hitta en förkortad version. Det finns inga genvägar till sanningar eller kunskap. För att dialogen ska få ett värde, krävs både erfarenheter och kunskaper. Men för tillfället finns det bara idealister som strider mot varandra. Än så länge ser det ut som att en sida har ett övertag, men kanske kommer ett uppvaknande angående vardagen och vi faktiskt får se en levande debatt. Men än så länge hålls debatten innanför låsta dörrar, för att ingen vill höra den,  kunskapen finns inte där.

Borde

Jag borde hinna skriva ett inlägg, borde hinna göra mat. Tiden som är knapp mellan måsten och vad man gör.. Ibland hamnar saker bara i fel ordning och man får sortera om och börja om från början. Ta första biten och lägga om den, som himmelen på ett 1000bitars pussel. När man börjar närma sig slutet och inser att något är fel är det lika bra att bara börja om från början. Skapa en ny bild istället för att försöka göra om den som redan är. Men nu finns inte tiden längre utan den har redan hunnit rinna ut..

Tid

Vem vet varför vissa dagar och nätter bara flyter iväg utan att spela någon större roll. Tiden bara flyter förbi utan att få någon större mening eller betydelse.  Lika segt flytandes som tvål på ett grått handfat och vi hamrar och hamrar oss igenom tiden. Förtvivlat skapa märken så att någon ska minnas oss efteråt. Fotograferar och skriver medelanden. Några lyckas men då kommer man sällan ihåg vem personen var utan bara meddelandet. Allt i en självdestruktiv spiral snurrar vi runt i tid och rum.

Jag önskar ibland att jag kunde bryta mig ur tidens trappa och slippa återskapa något som redan är skapat innan mig. Men troligen är detta omöjligt och vi får ta våran roll i historiens hjul. Vi ska se till att det snurrar ett varv till innan det slutligen kanske stannar upp och historien stannar upp för att kunna återberättas ytliggare engång.

VA FAN!

Vad pysslar våra kära politiker med för något? Ungdomslöner. Jag är 19år och har två jobb, istället för att försöka stärka min roll på arbetsmarknaden så vill politikerna sparka mer på mig. Jag skulle inte tveka på att någon av mina arbetsgivare skulle tveka på att minska min lön med 40-50% ifall dem fick möjlighet. Vist dem borliga gör väll allt för att sparka på unga och anställningar så länge dem kan. Men skrämd blir jag när facket inte sparkar tillbaka utan håller med.

Förstår inte riktigt vart debatten om ungdommars ställning på arbetsmarknaden finns? Jag kan få ett samtal dagen innan som säger att jag ska jobba dagen efter samtidigt som jag kan gå runt och vänta på att någon ska höra av sig om att jag ska få jobb. Min vardag ligger i händerna på mina arbetsgivare.

Jag önskar mig snarare fastjobb, än dumpning utav min lön. Men vad spelar det för roll ifall jag skulle få fastjobb ifall jag måste jobba det dubbla för att bibehålla min lön. Facket måste ta strid för annars kanske vi kommer få leva för halv lön halva livet. Det handlar inte bara om ungdomar utan mot alla som arbetar.

Att facket, bara spelar med arbetslivet gör att man tappar förtroendet för dem. Stärk min roll på arbetsmarknaden spraka inte på den är du snäll Björklund och Wennemo.

Hårda

Jag har alltid avundats det där lite hårda, att alltid veta vad som är på gång. Vara den som faktiskt trycker på knapparna och den som beordrar någon att göra det. Det finns dem som kommer lyckas glida igenom livet utan att jobba natt. Det finns dem som alltid har pengar till att stanna fler dagar än alla andra. Ibland känns det ensamt och hopplöst när man står vid sidan av och inte kan göra någonting för att förändra sin egen vardag.Tiden bara flyter förbi och man känner sig mer och mer isolerad där man är. Hur många puzzel man än lägger kommer man inte närmare lösningen.

Jag skulle vilja undra om vi ser livet olika men jag vet att det är ett faktum. Det finns många dumma frågor jag skulle vilja ställa som jag redan kan svaren på. Ändå fördummar man sig själv och ställer dem. Jag skulle i vissa lägen vilja räcka ut en hand och be om hjälp men oftast finns det ingen som kan ta min hand och dra upp mig igen.

Troligen kommer vi dränkas av män i gråa kostymer som lever livet på oss som producerar. Jag skulle vilja säga att jag är oberoende men det är jag inte. Jag är lika beroende utav detta system som alla andra. Väntandes på att telefonen ska ringa och man kan svara. Väntandes i kö för att få ett besked som man kunde ha fått för länge sedan nu. Men nu är livet så och det komme ratt fortsätta vara på samma sätt.

kapitel 2

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om allt som händer just nu. Men ju mer ord jag skriver ned ju mer otydligt blir budskapet. Alla frågar vi varandra hur vi mår och hur allting går, alltid ger vi samma svar. Bara sådär så att alla kan gå vidare och veta att man försökt bry sig. Jag skulle vilja vara naiv och påstå saker, kanske citera någon bok eller varför inte komma på ett eget ord.

Men allt blir enbart en röra och mitt anteckningsblock för blir blankt. Ibland känner jag att man borde skriva en bok om hur det är att lämna något gammat och börja på något nytt. Jag skulle vilja skriva till dem som aldrig förstod, en bok till alla dem som sakta kommer rinna bort. Även ifall stunden tidsbestämd från början känns den alltid orättvis i slutet och man skulle vilja börja om från början. Kanske är det såhär vi kommer att leva som kapitel i en bok där det bara är att vända blad och komma till en ny händelse.

Om man kunde göra om historien innan den kommer till tryck lägga in en ytligare fundering. Målet att få den längsta Wikipedia sidan om sig själv. Ett märke i historien, en spricka i muren. För nu börjar jag kapitel 2 utav mitt liv..

Cut-up

Jag känner mig ibland begränsad utav mig själv. Gör jag verkligen mitt bästa jämt, det känns ibland som att jag enbart har en roll som ska uppfyllas. Sedan när jag har uppfyllt mina krav försvinner jag ut i natten. Vi gör om och redigerar och våran dag blir som en cut-up novell. En ständig undran utav vad händer sen. När blir amatör filosofen bra, när blir dem misstolkade symbolerna sanna.

Strand

idag tänkte på en gammal film, inte för att jag minns vad den heter. Inte för att handlingen var det viktiga. Inte för att jag vet vem som spelade rollerna. Utan jag bara mindes en scen som spelades upp i mitt huvud, om och om igen. Runt och runt snurrade samma scen som jag hade svårt placera. Kanske är det bara jag som har hittat på filmen i mitt huvud eftersom jag varken kan beskriva handlingen eller vad som händer eller så är det bara så att grejer som hände förlägne sedan tynar bort och blir bleka minnen. Likt ett gammalt foto på en klubblokal där ingen minns längre vem som är på kortet känner jag mig idag.

Samtidigt som jag vill dela med mig utav min känsla känner jag mig enbart absurd och tankelös. Känslan kanske inte är lika viktig så som konversationen eller är det tvärt om att känslan bygger upp och skapar konversationen. Men idag är havet belamrat utav stilke och ingen kommer komma ur den tjocka dimbanken som sträcker sig från strand till strand.